Att skriva en historia som sedan läses av andra, helt främmande människor är spännande och läskigt på en och samma gång. Utlämnande. De första dagarna efter att den kommit ut är nervösa. Kommer de gilla det jag skrivit? Blir det ris eller ros?

När man sedan öppnar mailen och får läsa:
”Jag tyckte mycket om din novell. Du har verkligen flyt och öga för detaljer och bra oväntade vändningar.”
Då faller en sten från hjärtat och man växer ett par centimeter.

Nästa mening får mig att sätta firarskumpan i halsen:
”Men jag blev osäker på om den skulle sluta sådär eller om det är något tekniskt fel.”

Vad då fel på slutet? Jag som tyckte jag fick till det så bra. Lite finurligt faktiskt med en schysst, och förhoppningsvis oväntad, twist på slutet. Hmmm….

”Är sista ordet verkligen ”bimbo”?”

Ja. Vad då då?

”Jag vill nämligen veta mer. :-)”

Phu. Hjärtat sjunker tillbaka ner i bröstet och en värme sprider sig i kroppen. ”Jag vill nämligen veta mer.” är de finaste betyg man kan få. Så oerhört inspirerande. Tack Jeanette, ditt mail gjorde mig så glad.