Kreativa möten

Ok, så nu är sommaren officiellt över – dagens storm är bevis på att hösten är på väg. Och med den så även signalen att det är dags att börja jobba igen och när man får lov att kicka igång med ett lika inspirerande och kreativt möte som det jag hade idag – ja, då kan det bara bli bra.

Förra helgens feelgoodfestival i Mariefred gav mig precis den skjuts jag behövde för att kicka igång. Deras skrivarskola (en speedvariant på knappt två timmar) gav mersmak och sedan dess har fingrarna dansat över tangenterna och hjärnan gått på högvarv.

Det händer mycket kul i höst; spännande möten på Bokmässan, konfrencier på Bokens dag iUddevalla, Bok & Vin-träffar, lektörsläsning, Skrivarkurs med Dag Öhrlund där jag i år för in ett par nya moment och kanske, kanske även en ReadTreat, vi får se, planering pågår i alla fall för fullt.

Det blir en bra höst det här!

500 – eller hur man blir vän med orden

Så många ord lyckades jag ikväll, efter en lång tids skrivtorka, få på pränt ikväll. 500 ord eller nästan 3000 tecken. Det är inte mycket. Men efter en ovanligt stressig vår och en sommar när jag inte kunnat slappna av och vara mig själv riktigt så är det en himmelsk känsla att ha kommit igång. (Vågar knappt skriva det, tänk om jag jinxar det och retarderar tillbaka till skrivartorkan…)

Alla skrivhandböcker och experter i ämnet betonar vikten av att skriva varje dag. Att avsätta tid.

Tid har verkligen inte varit något problem den här sommaren. De tropiska kvällarna är ljuvliga för en nattmänniska som mig. Dagen börjar egentligen kl 22 och slutar fram på småtimmarna. Perfekt skrivtid i normala fall och den tid på dygnet när jag är som mest kreativ och produktiv.

Men den här sommaren har ron saknats. Ron att slå sig ner och bara vara, vilket är vad jag behöver för att få de kreativa floderna att flöda. Hjärnan har varit upptagen med annat.

Men nu så… Nu är vi igång igen. Inte med något manus eller ens någon speciell text, men jag satt ner, lät fingrarna flöda över tangenterna och skrev en text som jag i dagsläget inte riktigt vet vad jag ska ha till, men det är inte det viktiga i det här läget – det viktiga är att komma igång. Att bli vän med orden igen.

Sedan, i steg två – då jävlar kommer  århundradets roman att rinna ur fingrarna. Men tills dess så nöjer jag mig med korta nonsenstexter om 500 ord.

 

this is da shit

Vårfloder, gabardinshorts, stryk, stryk, stryk, klostersex, brinnande heta tandläkare, gröna sunkiga soffor, styckade kroppsdelar och så Rune…

Skrivarkursen kastar oss från ämne till ämne, från högt till lågt, stort och smått. Det är fantastiskt kreativt, utmanande och roligt. Sällan har tre dagar gått så fort. Vi har skrattat högt, vänt och vridit på ord, utmanat oss själva, diskuterat marknadsföringsstrategier och till slut konstaterat att det här vill vi fortsätta med.

Men så här dagen efter slår separationsångesten till och man skulle vilja stanna i den här kreativa bubblan ett tag till. Man vill vara i de här sköna människornas sällskap ett tag till. Generositeten och värmen är enorm och tryggheten och ivern att vilja hjälpa varandra, göra varandras texter bättre är så stor.

Samtidigt är den egna sängen väldigt skön och tystnaden som balsam för den smått överhettade hjärnan. Det är många nya insikter och intryck som ska smältas. Men en sak är säker – det här kommer vi att göra om.

Skrivarkurser is da shit!

 

Är sista ordet verkligen bimbo?

Att skriva en historia som sedan läses av andra, helt främmande människor är spännande och läskigt på en och samma gång. Utlämnande. De första dagarna efter att den kommit ut är nervösa. Kommer de gilla det jag skrivit? Blir det ris eller ros?

När man sedan öppnar mailen och får läsa:
”Jag tyckte mycket om din novell. Du har verkligen flyt och öga för detaljer och bra oväntade vändningar.”
Då faller en sten från hjärtat och man växer ett par centimeter.

Nästa mening får mig att sätta firarskumpan i halsen:
”Men jag blev osäker på om den skulle sluta sådär eller om det är något tekniskt fel.”

Vad då fel på slutet? Jag som tyckte jag fick till det så bra. Lite finurligt faktiskt med en schysst, och förhoppningsvis oväntad, twist på slutet. Hmmm….

”Är sista ordet verkligen ”bimbo”?”

Ja. Vad då då?

”Jag vill nämligen veta mer. :-)”

Phu. Hjärtat sjunker tillbaka ner i bröstet och en värme sprider sig i kroppen. ”Jag vill nämligen veta mer.” är de finaste betyg man kan få. Så oerhört inspirerande. Tack Jeanette, ditt mail gjorde mig så glad.

Livet som egenföretagare – när tvivlet gror

Foto: Tentacle Words

Flitens lampa lyser sent för egenföretagaren.

Alla tvivlar på sig själv och sin egen förmåga ibland, den som påstår något annat ljuger eller brister något otroligt i sin självinsikt.

Som egenföretagare har jag en känsla att det händer oftare än för anställda. Inte för att man är sämre eller har sämre självförtroende, utan helt enkelt för att så otroligt mycket hänger på en själv. Som anställd finns en trygghet i att lönen kommer in även om man inte alltid får tummen ur i tid. Så är det inte som självanställd!

Missförstå mig inte nu, jag menar absolut inte att man kan luta sig tillbaka och inte göra sitt jobb bara för att man har en anställning och en lön. Verkligen inte. Men – som egenföretagare har jag bara mig själv att lita på. Jag måste dra in jobben, ingen annan gör det åt mig, och när man haft ett antal krokar ute utan att någon nappat, ja då är det lätt att tvivla. Att undra vad man gett sig in på.

Tvivel är en mänsklig svaghet och var och varannan människa går ju runt lite småorolig för att någon till slut ska komma på en, komma på att man egentligen inte har en aning om vad man sysslar med men att grannen på kontoret bredvid däremot har full koll.

Så är det naturligtvis inte. I grannens hjärna gror samma tankar.

Jag har alldeles nyss haft en holmgång med just Mr Doubt. Som ganska nybakad företagare har rytmen på inkommande jobb ännu inte satt sig. Så när vinteruppehållet (som jag hade blivit förvarnad om men nog inte riktigt tagit till mig) satte in och veckorna gick utan nya uppdrag i inkorgen, ja då blev det lite svettigt. Tankar på vad jag hade kunnat göra bättre i höstas för att de skulle ha velat fortsätta jobba med mig snurrade runt runt i huvudet. Jag försökte analysera mig själv objektivt – stört omöjligt så klart men man kan och bör försöka emellanåt – för att se vad hade jag gjort fel.

Inget så klart. Man kan alltid bli bättre på det man gör, men det innebär inte att det man gjort hittills varit fel.

Nåväl, till slut insåg jag att sitta och vänta inte var något alternativ, det kommer minsann inga stekta sparvar flygande till mig, så jag formulerade ett trevligt mail och vips kom svar att de haft det lite lugnt på uppdragsfronten och därför inte kontaktat mig. Ok. Bra så. Men sedan då? Ingenting, inte ett ord…. på hela tio timmar, sedan kom första uppdraget. Direkt vid inlämning av det dök nästa upp och dagen efter ett tredje.

Plötsligt gnager inte tvivlet lika hårt längre. Det kommer alltid finnas där, gömt, bidande sin tid, men jag tror att det är nyttigt. Tvivlet håller mig på tå. Tvingar mig att agera. Och kanske, kanske, kommer jag en dag att själv tro helt och fullt på att jag vet vad jag gör, att jag är bra på mitt jobb och att jag duger. Vi får se. Tills dess jobbar jag på och njuter av varje sekund. Livet som egenföretagare är sällan tråkigt och enformigt.  🙂

Multipontentialite

Ja det är engelska, men smaka på ordet …multipotentialite… multipotentialist på svenska antar jag. Tänk att ett ord kan väcka så omvälvande känslor hos en 45-åring en vanlig torsdagskväll. Kvällens TedTalk var verkligen nyttigt för mig.

Jag brukar alltid ursäkta mig med att jag är hyfsat intelligent och kan lite grann om väldigt mycket, men inte är riktigt bra på någonting. Jag tror jag ska sluta med det nu. Sluta be om ursäkt för mig själv.

Var är alla män?

På höstens skrivarkurs med Dag Öhrlund råkade jag under min marknadsföringslektion säga att ”jag gillar män” – och det gör jag ju i och för sig – vad jag menade var att jag har en förkärlek för ordet men. Kastar in det titt som tätt, helt i onödan. Suck.

Men just nu så saknar jag några män.
Jag sitter som bäst och planerar för mina marknadsföringspass på vårens kurs (det finns väl ingen aspirerande författare som idag inte inser att halva författarens jobb består av olika former av marknadsföring och sälj) och konstaterar att på vårens kurs lyser männen med sin frånvaro. Jag undrar varför?

Så ett upprop nu till alla er duktiga män, och kvinnor, som längtar efter en helgs intensivt skrivande och en kreativ urladdning – anmäl er till Dags (och min) skrivarkurs i maj. Det finns ett par platser kvar.

Fallande leguaner

Det är inte roligt jag vet. När det bara är fem grader, som det är i delar av Florida just nu, så blir leguanerna kalla och stela och kan inte hålla sig kvar i träden utan faller till marken. Inte döda – bara kalla.

Det är inte roligt. Det måste vara jättejobbigt för dem stackarna. Som den fryskatta jag är så lider jag med dem.

Det är inte roligt. Eller jo… lite roligt är det ju. Det låter som titeln på en dråpligt rolig roman. Frågan är bara vem som skulle kunna skriva den utan att det blev töntigt… Om någon tror sig vara man eller kvinna nog för uppgifter så bjuder jag på titeln – ”Fallande leguaner” – och ser fram emot att få läsa.

Att köpa eböcker är ingen konst

Sedan jag presenterade nyheten om att min första enovell ”Det man inte talar om” nu går att köpa har jag fått flera frågor hur man gör.

Det är inte svårt.
Du kan antingen köpa den för 20 kr via butiken på min hemsida eller för 31 kr via Bokus eller Adlibris. Det går bra vilket som.

När du köper eböcker så handlar du alltid med kort, och får boken på mailen med en gång.

Eböcker är i formatet epub och du behöver ha en app på din platta eller telefon för att kunna läsa den. De är gratis. Själv använder jag MoonReader men det finns många att välja på.

Tack för att du vill läsa min novell 🙂

Trevlig helg!

 

PS du får gärna lägga in en recension på Bokus eller Adlibris när du läst den. 🙂

På våra skrivarkurser får eleverna nästan alltid välja en bild att skriva till. Det är alltid lika roligt att se hur de tolkar fotot. När jag väljer ut bilderna brukar jag försöka gissa vad de kommer att berätta och förvånansvärt ofta är vi inne på samma spår. Det är sällan jag blir överraskad, men ibland så slår de till och ger mig en känsla av ”wow, den såg jag inte komma”. Jag älskar det.

Att skriva till bild är en bra övning, både för språkträning, men också för att få igång hjärnan. Det är på skoj, det ska inte användas till något, det finns ingen press,  det är bara att låta fantasin flöda.

Jag gör det ibland själv hemma på kammaren också. Som ikväll. Tanken var att det skulle bli något betydligt mer seriöst, men orken räckte inte till, men skriva skulle jag. Det håller jag hårt på. Då dök den här bilden upp och jag gav mig själv tio minuter. Det här är vad som kom ut:

*   *   *

Det tog inte många sekunder innan hon ångrade att hon klivit in i taxin. Herre gud, var karln blind eller.
Anna såg sig panikartat om. Vad skulle hon göra nu? Instinktivt ville hon kliva ur bilen men genom bakrutan såg hon Anders gestalt komma joggande.
”Men kör då” manade hon på taxichauffören som fortsatte pilla på gpsen.
”Kör!”
Hon kunde själv höra paniken i rösten. Hon vände sig om och såg siluetten av den långa mannen avteckna sig mot neonskyltarna.
”Kör!”
Hon slog till ryggstödet för att försöka väcka mannen som nu tagit fram ett förstoringsglas och synade displayen som visade upp ett virrvarr av gator som korsade varandra utan något som helst synbart system.
”Kör!”
Nu nästan skrek hon.
”Ja ja ja”
Den sävliga rösten gjorde henne galen.
”Vad är problemet?”
”Adressen. Den är konstig. Jag hittar inte…”
Han tryckte på några knappar och den ljusa skärmen blev plötsligt blåaktig. Nattläge tänkte hon.
”Vad då hittar inte…? Du kör väl taxi?”
”Ja. Jo. Men bara sedan igår. Ny i stan”, sa han och log mot henne.
Som om det skulle få henne att känna sig lugnare. Desperat såg hon sig om. Nu var det för sent att lämna bilen. Hon skulle inte ha en chans att springa ifrån Anders, han var alldeles för nära. Snart skulle han vara framme och kunna slita upp bildörren.
”Snälla bara kör”, gråten fick rösten att stocka sig, ”jag visar vägen.”
”Nej, nej, jag ska hitta…”
Kanske var det snyftningen, kanske det lilla kvidande som trängde upp ur hennes strupe som fick honom att vända sig om och se rädslan och paniken i hennes ögon. Vad det än var så verkade han äntligen förstå.
”Ja ja, jag kör”
Motorn rusade när startnyckeln vreds om och i samma ögonblick som Anders sträckte fram handen för att öppna bildörren svängde den gula taxin äntligen ut från trottoaren och gav sig in i trafiken. Det fanns inte en chans för Anders att hinna i kapp den nu, men hon kunde se genom bakrutan att han försökte. Han sprang efter dem en bra bit innan han tvingades inse att det var lönlöst, att hon åter skulle ha försvunnit för honom.
Med en suck av lättnad sjönk hon ihop mot ryggstödet och lät tårarna rinna längs kinderna.
”Vart åt damen?” frågade den lille mannen i framsätet försiktigt.
”Kör. Bara kör.”
Hon slöt ögonen och tillät sin sargade själ att slappna av en stund.

*   *   *

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén