Kategori: Skrivarkurs

this is da shit

Vårfloder, gabardinshorts, stryk, stryk, stryk, klostersex, brinnande heta tandläkare, gröna sunkiga soffor, styckade kroppsdelar och så Rune…

Skrivarkursen kastar oss från ämne till ämne, från högt till lågt, stort och smått. Det är fantastiskt kreativt, utmanande och roligt. Sällan har tre dagar gått så fort. Vi har skrattat högt, vänt och vridit på ord, utmanat oss själva, diskuterat marknadsföringsstrategier och till slut konstaterat att det här vill vi fortsätta med.

Men så här dagen efter slår separationsångesten till och man skulle vilja stanna i den här kreativa bubblan ett tag till. Man vill vara i de här sköna människornas sällskap ett tag till. Generositeten och värmen är enorm och tryggheten och ivern att vilja hjälpa varandra, göra varandras texter bättre är så stor.

Samtidigt är den egna sängen väldigt skön och tystnaden som balsam för den smått överhettade hjärnan. Det är många nya insikter och intryck som ska smältas. Men en sak är säker – det här kommer vi att göra om.

Skrivarkurser is da shit!

 

Var är alla män?

På höstens skrivarkurs med Dag Öhrlund råkade jag under min marknadsföringslektion säga att ”jag gillar män” – och det gör jag ju i och för sig – vad jag menade var att jag har en förkärlek för ordet men. Kastar in det titt som tätt, helt i onödan. Suck.

Men just nu så saknar jag några män.
Jag sitter som bäst och planerar för mina marknadsföringspass på vårens kurs (det finns väl ingen aspirerande författare som idag inte inser att halva författarens jobb består av olika former av marknadsföring och sälj) och konstaterar att på vårens kurs lyser männen med sin frånvaro. Jag undrar varför?

Så ett upprop nu till alla er duktiga män, och kvinnor, som längtar efter en helgs intensivt skrivande och en kreativ urladdning – anmäl er till Dags (och min) skrivarkurs i maj. Det finns ett par platser kvar.

På våra skrivarkurser får eleverna nästan alltid välja en bild att skriva till. Det är alltid lika roligt att se hur de tolkar fotot. När jag väljer ut bilderna brukar jag försöka gissa vad de kommer att berätta och förvånansvärt ofta är vi inne på samma spår. Det är sällan jag blir överraskad, men ibland så slår de till och ger mig en känsla av ”wow, den såg jag inte komma”. Jag älskar det.

Att skriva till bild är en bra övning, både för språkträning, men också för att få igång hjärnan. Det är på skoj, det ska inte användas till något, det finns ingen press,  det är bara att låta fantasin flöda.

Jag gör det ibland själv hemma på kammaren också. Som ikväll. Tanken var att det skulle bli något betydligt mer seriöst, men orken räckte inte till, men skriva skulle jag. Det håller jag hårt på. Då dök den här bilden upp och jag gav mig själv tio minuter. Det här är vad som kom ut:

*   *   *

Det tog inte många sekunder innan hon ångrade att hon klivit in i taxin. Herre gud, var karln blind eller.
Anna såg sig panikartat om. Vad skulle hon göra nu? Instinktivt ville hon kliva ur bilen men genom bakrutan såg hon Anders gestalt komma joggande.
”Men kör då” manade hon på taxichauffören som fortsatte pilla på gpsen.
”Kör!”
Hon kunde själv höra paniken i rösten. Hon vände sig om och såg siluetten av den långa mannen avteckna sig mot neonskyltarna.
”Kör!”
Hon slog till ryggstödet för att försöka väcka mannen som nu tagit fram ett förstoringsglas och synade displayen som visade upp ett virrvarr av gator som korsade varandra utan något som helst synbart system.
”Kör!”
Nu nästan skrek hon.
”Ja ja ja”
Den sävliga rösten gjorde henne galen.
”Vad är problemet?”
”Adressen. Den är konstig. Jag hittar inte…”
Han tryckte på några knappar och den ljusa skärmen blev plötsligt blåaktig. Nattläge tänkte hon.
”Vad då hittar inte…? Du kör väl taxi?”
”Ja. Jo. Men bara sedan igår. Ny i stan”, sa han och log mot henne.
Som om det skulle få henne att känna sig lugnare. Desperat såg hon sig om. Nu var det för sent att lämna bilen. Hon skulle inte ha en chans att springa ifrån Anders, han var alldeles för nära. Snart skulle han vara framme och kunna slita upp bildörren.
”Snälla bara kör”, gråten fick rösten att stocka sig, ”jag visar vägen.”
”Nej, nej, jag ska hitta…”
Kanske var det snyftningen, kanske det lilla kvidande som trängde upp ur hennes strupe som fick honom att vända sig om och se rädslan och paniken i hennes ögon. Vad det än var så verkade han äntligen förstå.
”Ja ja, jag kör”
Motorn rusade när startnyckeln vreds om och i samma ögonblick som Anders sträckte fram handen för att öppna bildörren svängde den gula taxin äntligen ut från trottoaren och gav sig in i trafiken. Det fanns inte en chans för Anders att hinna i kapp den nu, men hon kunde se genom bakrutan att han försökte. Han sprang efter dem en bra bit innan han tvingades inse att det var lönlöst, att hon åter skulle ha försvunnit för honom.
Med en suck av lättnad sjönk hon ihop mot ryggstödet och lät tårarna rinna längs kinderna.
”Vart åt damen?” frågade den lille mannen i framsätet försiktigt.
”Kör. Bara kör.”
Hon slöt ögonen och tillät sin sargade själ att slappna av en stund.

*   *   *

Jag är så sjukt imponerad

De tolv männen och kvinnorna runt bordet på skrivarkursen är så modiga. Så väldigt väldigt modiga. De får den ena kluriga skrivuppgiften efter den andra, de skriver och läser upp sina limerickar, dialoger, gestaltningar och baksidestexter utan att tveka och tar emot synpunkter och feedback.

Det är så modigt. Så utlämnande.

Jag är så sjukt imponerad. Jag hade aldrig vågat. Men det är så klart en förutsättning för att bli en bra författare, att man vågar ta steget och låta sina ord granskas. Att utsätta sig för kritik, att andra tycker till om orden man slitit i sitt anletes svett med och vägt på guldvåg många gånger. Så modigt.

Nu är vi igång!

Efter lång planering och en massa stora och små detaljer som ska fixas så är vi äntligen här. På Bohusgården för höstens skrivarkurs.

Känslan när man ser sin företagslogga på skärmar i lobbyn och vid kurslokalen är obeskrivlig. Det känns som ett litet steg (obefintligt faktiskt) för mänskligheten men ett stort steg för mig. Nu är det på riktigt.

Är bloggare författare?

Den eviga frågan om vem som egentligen är författare dyker upp titt som tätt. Förståsigpåare och rättrogna håller sig till författarförbundets rekommendationer och hävdar att författare är man först när man fått två böcker publicerade.

Med dagens alla format och medier tycker nog jag att definitionen känns föråldrad och förlegad. Att vara författare handlar om att berätta historier och skriva ner dem – i vilket format det än må vara.

Jag fick frågan om bloggare är författare och njae, det skulle jag nog kanske inte säga. De är definitivt historieberättare, flera av dem bättre än många författare, (ja men kom igen, inte trodde du väl att allt bloggarna skriver om är sant?) och många gånger skickliga i att hantera det skrivna språket. Men, de är inte publicerade i traditionell mening, och kanske är det där jag sätter min gräns.

Författare = publicerad historieberättare.

Och ja, jag vet att det haltar lite, för visst publicerar de sina alster i digitalt format. Men hej, jag har aldrig påstått att jag sitter inne med alla svar eller lösningar.

Det viktigaste steget för blivande författare tycker jag ändå är att man börjar se på sig själv som författare. Ta det du gör seriöst, förminska det inte genom att ursäkta det med att du ”skriver lite på lediga stunder”. Ta det på allvar, annars kommer ingen annan att göra det.

Tänk på dig själv som författare (om än opublicerad) så är halva jobbet gjort ska du se!

Skrivarkursen närmar sig

Började dagen med ett studiebesök på Bohusgården inför höstens skrivarkurs. Det är några år sedan jag var där senast så det var dags att fräscha upp kunskaperna och intrycken.

Mikael, som är hotellchef, mötte upp och visade runt. Vi får en stor, fin kurslokal med härlig utsikt över fjorden och inloppet till Uddevalla. Fikabuffé, restaurang, bar, glassdisk och godishyllan är inspekterade och funna till belåtenhet. Vi kommer få det fantastiskt.

Nu gäller bara för lärarna, dvs Dag Öhrlund som står för skrivarpassen och mig som står för marknadspassen, att förbereda sig ordentligt och för eleverna att komma taggade och ivriga till kursen – och det tror jag inte ska vara några problem.

Det är bara sex veckor kvar nu och jag kan knappt vänta.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén