De tolv männen och kvinnorna runt bordet på skrivarkursen är så modiga. Så väldigt väldigt modiga. De får den ena kluriga skrivuppgiften efter den andra, de skriver och läser upp sina limerickar, dialoger, gestaltningar och baksidestexter utan att tveka och tar emot synpunkter och feedback.

Det är så modigt. Så utlämnande.

Jag är så sjukt imponerad. Jag hade aldrig vågat. Men det är så klart en förutsättning för att bli en bra författare, att man vågar ta steget och låta sina ord granskas. Att utsätta sig för kritik, att andra tycker till om orden man slitit i sitt anletes svett med och vägt på guldvåg många gånger. Så modigt.