På våra skrivarkurser får eleverna nästan alltid välja en bild att skriva till. Det är alltid lika roligt att se hur de tolkar fotot. När jag väljer ut bilderna brukar jag försöka gissa vad de kommer att berätta och förvånansvärt ofta är vi inne på samma spår. Det är sällan jag blir överraskad, men ibland så slår de till och ger mig en känsla av ”wow, den såg jag inte komma”. Jag älskar det.

Att skriva till bild är en bra övning, både för språkträning, men också för att få igång hjärnan. Det är på skoj, det ska inte användas till något, det finns ingen press,  det är bara att låta fantasin flöda.

Jag gör det ibland själv hemma på kammaren också. Som ikväll. Tanken var att det skulle bli något betydligt mer seriöst, men orken räckte inte till, men skriva skulle jag. Det håller jag hårt på. Då dök den här bilden upp och jag gav mig själv tio minuter. Det här är vad som kom ut:

*   *   *

Det tog inte många sekunder innan hon ångrade att hon klivit in i taxin. Herre gud, var karln blind eller.
Anna såg sig panikartat om. Vad skulle hon göra nu? Instinktivt ville hon kliva ur bilen men genom bakrutan såg hon Anders gestalt komma joggande.
”Men kör då” manade hon på taxichauffören som fortsatte pilla på gpsen.
”Kör!”
Hon kunde själv höra paniken i rösten. Hon vände sig om och såg siluetten av den långa mannen avteckna sig mot neonskyltarna.
”Kör!”
Hon slog till ryggstödet för att försöka väcka mannen som nu tagit fram ett förstoringsglas och synade displayen som visade upp ett virrvarr av gator som korsade varandra utan något som helst synbart system.
”Kör!”
Nu nästan skrek hon.
”Ja ja ja”
Den sävliga rösten gjorde henne galen.
”Vad är problemet?”
”Adressen. Den är konstig. Jag hittar inte…”
Han tryckte på några knappar och den ljusa skärmen blev plötsligt blåaktig. Nattläge tänkte hon.
”Vad då hittar inte…? Du kör väl taxi?”
”Ja. Jo. Men bara sedan igår. Ny i stan”, sa han och log mot henne.
Som om det skulle få henne att känna sig lugnare. Desperat såg hon sig om. Nu var det för sent att lämna bilen. Hon skulle inte ha en chans att springa ifrån Anders, han var alldeles för nära. Snart skulle han vara framme och kunna slita upp bildörren.
”Snälla bara kör”, gråten fick rösten att stocka sig, ”jag visar vägen.”
”Nej, nej, jag ska hitta…”
Kanske var det snyftningen, kanske det lilla kvidande som trängde upp ur hennes strupe som fick honom att vända sig om och se rädslan och paniken i hennes ögon. Vad det än var så verkade han äntligen förstå.
”Ja ja, jag kör”
Motorn rusade när startnyckeln vreds om och i samma ögonblick som Anders sträckte fram handen för att öppna bildörren svängde den gula taxin äntligen ut från trottoaren och gav sig in i trafiken. Det fanns inte en chans för Anders att hinna i kapp den nu, men hon kunde se genom bakrutan att han försökte. Han sprang efter dem en bra bit innan han tvingades inse att det var lönlöst, att hon åter skulle ha försvunnit för honom.
Med en suck av lättnad sjönk hon ihop mot ryggstödet och lät tårarna rinna längs kinderna.
”Vart åt damen?” frågade den lille mannen i framsätet försiktigt.
”Kör. Bara kör.”
Hon slöt ögonen och tillät sin sargade själ att slappna av en stund.

*   *   *